Where do you go, when you don't even know where you are?
Jag känner mig otroligt lost ibland. Ibland vet jag inte vart jag ska ta mig till. Det känns som om jag inte kommer något vart. Det är bara samma sak hela tiden. Jag önskar att jag kunde bara glömma allt, typ rensa mitt liv på onödiga saker. Jag orkar inte med det. Jag vill bara gå vidare och sluta vara beroende av något. Det är sjukt jobbigt. Jag vill kunna klara mig själv. Utan att alltid tänka på sådant som får mig att känna mig ännu mer lost. Jag känner mig inte hemma där jag hör hemma. Jag känner mig inte hemma i verkligheten. Jag lever mer än 50% av mitt liv i någon helt annan stans än var jag är. Visst låter det sjukt? jag kanske borde söka hjälp? Men det är sån jag är, och det är just det som är så otroligt förvirrande. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Men samtidigt skulle jag aldrig klara av att inte vara sån. Jag skulle känna mig så otroligt ensam. Just nu vet jag att om jag inte tycker om något, kan jag bara dra mig tillbaka och leva mitt eget liv i min egen fantasi och lura mig själv. Men nackdelen med det är ju just det att jag aldrig klara mig på egen hand. Jag fokuserar bara på det positiva och när jag stöter på något negativt skjuter jag bara bort det och lurar mig själv om att det inte finns något negativt. Jag vill ha stora problem att handskas med, men det komemr jag aldrig få för enligt mig är allt positivt. Jag lever i en helt annan värld än vad jag borde. Jag vill bara kunna släppa allt och vara normal. Jag förstår verkligen va folk menar när de säger saker t.ex. att jag måste skärpa mig, att jag inte är normal, att jag kommer leva ensam, att jag måste tagga ner på vissa saker. Jag förstår verkligen vad dom menar, för jag tycker samma sak. Men jag vet bara inte vad jag ska göra åt det. Jag vill verkligen, men jag kan inte. Det har gått för långt och just nu är det försent. Jag har vant mig vid det nu, och jag vet inte vilken väg jag ska ta för att komma tillbaka. Jag är fast vid detta, och det kommer jag alltid vara.
Även jag tvivlarpå mig själv ibland. Jag önskar bara att allt vore enklare. Visst låter jag som värsta emo-barn xD? Det är jag inte, jag är vara ytterst förvirrad ibland.
Du löser många av mina problem, men är ändå en av dom.
jag förstår PRECIS vad du menar. jag kände samma sak om tokio hotel, när jag var beroende av dem. trodde helt seriöst aldrig att jag skulle komma ur mitt beroende. egentligen är det bara två anledningar till att jag slutade vara beroende av dem (blev sur pga usa och jag insåg att jag var TVUNGEN att göra något för mitt beroende, trots att jag inte helt har kommit ur det ännu) och nu är det bara en anledning till varför jag inte lyssnar på dem (för jag vill inte bli beroende igen).
beroende är inget skoj när man är för fast.. nu är det enklare, för jag blir inte lika besatt längre som jag var av th. nu är det i kortare perioder och det är lättare att hantera. eller, om man ska se det på ett annat sätt: nu är jag beroende av en sak som INTE kommer kunna komma ur: tyskland och allt som har med tyskland att göra.
SHIT, världshistorians längsta kommentar?
jag tyckte det var sorligt du skrev. ;/ jag tror nog att du kommer klara dig, du kommer absolut inte leva ensam!!
