MissJackson

Jag orkar inte mer. Jag pallar inte bry mig. Jag vill inte leva i verkligheten längre. Ju mer jag tänker på livet ju mer tvilar jag på allt. Jag vet inte vad det är som har hänt. Jag har varit så otroligt säker på allt. På hela mitt liv. Jag har planerat allt. Men nu känns varenda litenm planering helt åt helvete fel. Det känns som om jag gör ett otroligt stort misstag. Men när jag tänker efter så känns varenda väg ett misstag. Hela mitt liv består av misstag. Faktiskt. Så gör det det. Nu låter jag kanske som en liten fjortis-emo. Men det är så jag känner just nu. Jag var säker på vad jag ville med mitt liv, jag var säker till 110%. Nu är jag inte ens 10% säker på någonting. Vad är det då som har hänt? Jag har ingen aning. Allt var så bra tills jag insåg vad jag hade gett mig in på. Det handlar inte bara om vad jag vill utbilda mig till. Det handlar iunte bara om vilken högskola jag ska söka in på. Det handlar om allt.

När jag var 15 kändes det som om livet är bäst. Om att jag kommer lyckas i livet och jag kommer göra det bäst av alla. Jag kommer vara lycklig och jag komemr vara nöjd med allt. allt är bra. Men sen någon gång på vägen så kom verkligheten ikapp mig, och jag insåg att allt kanske inte är så bra ändå. Jag vet nu varför jag ville bli lärare. För att jag ahde så jävla skoj på praktiken. Alla de praktikveckorna jag haft har jag varit i en skola. Och varenda gång har jag haft så oerhört roligt. Men jag har inte haft rolgit för att jag vill bli lärare. Jag har haft roligt för att jag trivs så bra med alla de barnen som gått i klasserna jag praktiserat i. Jag är ingen lärare när jag praktiserar. Jag är en kompis till barnen. JKag är ingen ledare, jag är ingen som bestämmer. Jag är en person som umgås med som i klassen. Som en kompis. Inte som en lärare. Jag har aldrig hållt i en lektion. Jag har aldrig gjort någonting för att jag vill lära mig om hur en lärare är. Jag lär mig ingenting om hur det är att vara lärare. För jag vet inte vad det är jag ska lära mig. Jag är ingen som bestämmer över klassen. Jag är den som är ute på rasterna och umgås med som i klassen.

Barnen behandlar mig inte som en lärare. dom behandlar mig som en gud. Tjejerna vill va som mig. Killarna vill ha mig. Lärarna behandlar mig inte som en lärare. Dom behandlar mig som en elev. Jag känner mig inte som en lärare. Jag känner mig som en av barnen. Läraryrket passar inte mig. Inget yrke passar mig. Jag trodde läraryrket var ett yrke för mig. Det enda som passar mig. Men jag tror jag har haft fel. Inget passar mig. Jag vill bara ge upp alltihopa. För vad för mening är det att sträva efter något man inte är säker på?

Men om jag ger upp alltihopa. Vad ska jag göra då? Om jag slutar att bry mig. Vad ska jag göra då? Vad ska man egentligen göra när allt man gör är att gråta när man tänker på sin framtid? Jag vill inte ha någon framtid. För vad är det för mening när man inte har något att sträva efter? Jag har verkligen INGENTING att sträva efter nu. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag har noll koll. Men bara för någon dag sen hade jag full koll. mitt liv ändrades på en dag.

Jag hade bestämmt att jag skulle gå på lärarhögskolan i Halmstad. Bo i en lägenhet med Arnela, Emma och KArolin. Vi allihopa skulle gå på högskola tillsammans. Ha askul. Gå ut lärarhögskolan samtidigt. Kanske börja jobba på skolor i närheten av varandra. Och vara vänner resten av livet. Låter asvärt. Jag skulle bli lycklig, och jobba med ett arbete jag tycker oerhört mycket om. Och allt skulle vara så otroligt bra. Nu känns det helt annorlunda. Mitt liv har vänds uppochner. Allt är fel och inget är rätt. Vad ska jag egentligen göra. finns det verkligen en väg för mig? Eller måste jag göra många misstag för att tillslut hitta rätt? Komemr jag någonsin hitta rätt? Jag är rädd att jag aldrig gör det.


Finns det en väg att välja för den här person också?