MissJackson

Det var nu ett tag sen jag bloggade här. Känns nästan som om jag skriver det på varenda inlägg. Men jag har faktiskt inte lust att sätta mig ner och skriva om vad jag tycker och tänker och gör om dagarna. IDag hade jag dock lust. Så jag kommer nu skriva när jag har lust, och det kan dröja flera månader innan jag har det. HAHA. Men ibland måste man faktiskt skriva av sig lite, idag är just en sådan dag. Om ni inte orkar läsa så fine.

Förra veckan började jag mina tre veckors praktik i båstads skola. I klass fem. Det är verkligen helt underbart. Jag är så sjukt populär och alla killar är helt förälskade i mig. Det är helt kul som helst. HAHA En friar, en bjöd mig på bio, de vill ha kramar hela tiden, och vill sitta med mig hela tiden. De kollar på mig istället för att hänga med på lektionen. Det är helt sjukt. De ger mig komplimanger hela tiden och är hur söta som helst. Jag har velat bli lärare enda sen jag praktiserade första gången i åttan. Jag har då tänkt hur underbart det skulle vara att stå där och undervisa till en klass. Hur roligt det skulle vara att jobba med barn. Att få planera lektioner och verkligen ha ett jobb man tycker är roligt.  Jag vill såklart fortfarande det. Men jag tvivlade lite på det idag. Inte för att det har hänt något, eller att jag har tråkigt på praktiken, utan för att jag tänkte efter. Jag pratade med läraren idag och hon berättade vad som innebär med att vara lärare. Hon pratade om att jag nästan måste göra något innan jag bäörjar på högskolan. Varför? Jo för att det sedan är för sent. När jag väl börjat på lärarhögskolan så kommer jag aldrig mer ha tid till att leva livet. Hon menade att man har all tid i världen åt att plugga senare. Jag berättade då om au pair jobb. Och hon tyckte det var en bra idé. Hon berättade sedan vidare om vad det gällde när man är lärare. Man utbildar inte sig till lärare, man utvecklas till en lärare. Hon berättade också att undervisningen är en mycket liten del av lärarjobbet. Planering, föräldrar kontakter och ansvar är de stora delarna. Att bli lärare handlar mycket om erfarenheter och ansvar. Att kunna handtera en situation på bästa sätt. En lärare har en stor betydelse och har mycket stortansvar.

När jag pratade med läraren idag så förstod jag verkligen att min gymnasietid är snart över. Jag har ett och ett halvt år kvar, sen är det över. Jag går inte i skola längre. JAg ska då börja högskolan, jag ska då börja plugga till lärare. Jag ska då utbilda mig. Jag ska då tydligen vara mogen att bli vuxen. Jag ska börja ta hand om allt själv, jag ska flytta hemifrån, jag ska skaffa körkort, jag ska flytta till en lägenhet, jag ska ta lån, jag ska ta ansvar över mitt eget liv. Över ekonomi, över mina studier på ett helt annat sätt. Och jag upptäckte idag att jag inte är redo för det. Och jag tror inte jag någonsin komemr att bli det. Jag Vill inte bli vuxen.

Jag har hela tiden sagt "jag vill bli lärare, för låg-mellanstadie. Jag vill undervisa i svenska, engelska och so" MEn jag har nog inte förstått innebörden med allt. Jag har inte förstått ansvaret, jag har inte förstått att den tiden så jag verkligen ska utbilda mig till det jag vill och verkligen ta klivet in i vuxenvärlden, snart är här. Jag har inte mycket tid kvar. Jag vet inte vad jag vill längre. En sak jag vet är i alla fall att jag inte vill bli vuxen. Fan va jobbigt allt känns.

Kanske är det bra för mig om jag flyttar utomlands, tar ett au pair jobb någonstans i ett år. Kanske kommer jag då känna att jag är redo för att börja på högskola och ta tag i mitt liv. Men jag vet att jag aldrig skulla klara av att vara hemifrån i ett år. Jag skulle aldrig klara av det. Och pågrund av det skulle det aldrig gå att ta ett au pair jobb. MEn samtidigt känner jag att jag aldrig skulle klara av att börja på högskola direkt heller. För jag är inte redo för det. Och ska jag då gå på högslkolan i 3,5 år och sen tro att jag är färdigutbildad lärare? För det komemr jag inte bli. Och jag är rädd att jag aldrig kommer bli det heller. Jag vet inte om lärarjobbet verkligen är någonting för mig. Jag älskar barn, och vill jobba med barn. Men nu när jag tänker efter, så är jag ingen lärare. Och tror inte jag någonsin kommer kunna bli det heller. Kanske för att jag inte känenr mig redo för att gå in i jobbvärlden. Kanske för att jag inte är redo att sluta skolan. Kanske för att jag bara tvivlar på mig själv. Kanske för att jag är så jävla rädd för förändringar. Kanske för att jag känner mig som 12-14, istället för 17-18. Kanske för att jag inte känner att jag är riktigt redo.  För vet ni vad? Jag vet inte.



Jag är rädd att jag aldrig kommer hitta vad jag verkligen vill. Att jag aldrig kommer känna mig redo för att ta tag i allt, eller att jag aldrig kommer känna mig redo att kliva in i vuxenvärlden. Jag känner mig inte som "nästan vuxen" Jag känner inte att jag vill ta eget ansvar. Jag vill inte flytta hemifrån, jag vill inte bo själv, jag vill inte  ta körkort, jag vill inte börja ta lån och ta eget ansvar över min ekonomi. Jag vill inte, vill inte, vill inte!

Vilken väg väljer man när man inte vet vad som finns i slutet på dessa vägar?