MissJackson

Jag vet inte vad jag ska göra längre. jag orkar inte med detta längre. Jag orkar inte´med allt tjat. jag orkar inte att ni hela tiden klagar på allt. Det finns ingenstans jag kan ta vagen längre. Ingen av er vill se mig. Ingen av er orkar med mig, och ingen av er vill ha mig. Om jag är så oönskad, varför kan ni då inte skicka iväg mig till att bo hos någonannan. Då gör ni både er själva och mig en stor tjänst. Jag vill inte längre se er heller. Jag orkar inte med er heller. Det konstiga i allt, är att jag mår dåligt av allt detta, men ni bryr er inte ens. "jag vill aldrig mer se dig" "du är inte välkommen här mer" "bortskämda ungjävel" det är inte så att jag skuttar upp och ner av glädje.  Jag trodde faktiskt det skulle bli bättre när ni såg hur det påverkade mig. Men ni brydde er inte ens. Och när jag säger att ni inte ens förstår så menar jag det. Ni känner inte ens mig. Ni känner inte ens er egen dotter. Ni tror och tycker ni vet allt. Men ni har ingen aning. Jag håller verkligen inte med. Jag är inte den ni tror jag är.

Jag har ingenstans att ta vägen längre. jag orkar inte med er, lika mycket som ni inte orkar med mig. Och nu tar ni till och med bort det enda har till att komma hemifrån. Nu får jag inte ens träffa några kompisar alls. Det är just det jag inte fattar. Ni vill inte ha mig, men ändå måste jag vara hemma? Ni fattar ju inte att jag är som vilken 16 åring som helst. Ni beter er precis som om att jag bara är ett stort problem.  Dessutom är ni inte rädda för att berätta det för mig heller.

Ni tar bort min dator, ni tar bort mina kompisar, ni tar bort allt det roliga, och ersätter det med bråk. tjat. gap och skrik. Vad ska ni göra här näst?! Vet ni vad? jag bryr mig inte längre. ni kan göra vad som helst. För jag har redan börjat räkna ner tiden tills den dagen då jag slipper er. Och ni kommer aldrig få tillbaka den dotter ni vill. För det är redan försent. Ni har redan förstört allt.