MissJackson

har ni någonsin kännt känslan av riktigt äcklig avundsjuka? Så mycket så att du till och med vill strypa någon. Så känner jag mig just nu. Jag har lust att bara slå till någon. Avundsjuka är det äckligaste som finns. Jag hatar att vara det. Känslan sitter i magen och vill inte riktigt försvinna. Jag borde inte känns såhär. För jag kan ju knappast göra något åt det. Jag skulle aldrig kollat på det. Jag skulle aldrig kommit på idén om allt. Men just då kändes det som en bra idé. Just då kändes det hel fantastiskt. Och man var så otroligt lycklig. Men nu känner man inte det längre. Nu när man sett allt. Och fått reda på allt, känns det som om jag lika gärna kunde varit utan all denna kunskapen. För nu när jag vet allt, är ju alla förhoppningar borta. Och allt jag trott innan, har ändrats helt. Men inte nog med att mina förväntningar var fel, nu när man ser allt och fått reda på saker, kommer svartsjukan fram. Jag vill inte känna såhär. Jag borde inte känna såhär. Jag har inet känns såhär innan. Men jag kan inte göra något åt det. Jag är avundsjuk. Jag är så avundsjuk att jag helst av allt vill döda de personerna. De förstör min bild på allt. De förstör alla mina förhoppningar. De förstör allt. ALLT!! det är hemskt. Det är jobbigt att vara såhär avundsjuk. Jag har aldrig varit det på någon människa någonsin. Men när jag ser detta så kan jag inte låta bli att vilja vara dom personerna. Den personen. Jag sitter och kollar på bilderna, jag vill inte kolla på dom, men jag kan inte låta bli. Ibland när jag ser dom blir jag så sur att jag nästan har lust att slå sönder datan för att jag tycker det är datans fel. Det är datans fel, eftersom det är den som visar mig bilderna. Men det är jag som inte kan låta bli att kolla på dom. Tänk om det vore jag? Tänk om jag vore den personen? åh va underbart det hade varit.

Jag borde inte känna såhär. usch. kan någon bota mig? Vad har egentligen den personen som inte jag har? jo, bättre förutsättningar. Jag sitter här i lilla sverige och kan inte göra ett skit. Jag vill så ha bättre förutsättningar. Jag vill såå bara kunna åka dit. Jag vill så vara kompis med dom. Varför har jag aldrig käns det såhär innan? Kanske för att jag aldrig insett  att de faktiskt är människor precis som ja. Nu när jag har sett som, och vet saker, är det precis som om det har kommit in i min värld. Och är en del av denna världen nu. Och jag har nu insett hur mycket jag vill detta. Det var verkligen ingen bra idé att kolla upp detta. Och dessa. nu är man beroende av att hela tiden kolla, även fast man inte vill. Även fans man vet hur ont det gör. Man jag kan inte låta bli. Jag vill ha det som det va innan. Jag vill inte ha dom i min värld. Jag vill tro att de är en helt annan värld än min. Jag vill inte kunna se dom som vanliga människor. Samtidigt som jag är över lycklig över att jag har hittat dom. Är jag samtidigt troligt ledsen över att jag hittade dom. Över att jag fick reda på det jag fick reda på.

Det kommer bli svårt nu. Det kommer bli svårt att fortsätta. Det kommer bli svårt att glömma. Och det kommer bli svårt att tänka på annat. Jag kan inte se en enda bild på vem som helst utan att känna den äckliga känslan i magen. Vad ska jag ta mig till?


It started out as a feeling
Which then grew into a hope
Which then turned into a dream
then the dream grew bigger until it fell apart.
And left was just the broken dream.
which grew deeper and deeper
until all hope was gone...